Sound of Music, April 2010
Här finns ett urval föreställningar av Leif Elggren från 1999 till 2009. DVD:n öppnar med den hypnotiska föreställningen As if I was my father och avslutar med manifestationen av hans krav på svart och gult som sina egna färger, y & b. Det finns en neutralitet i Elggrens verk som är förledande. Inga stora gester, inga försök att övertyga, snarare ett slags små repetitioner, upprepningar, som någon som knackar en på axeln och diskret påpekar något. Om och om igen. Pekar ut något. Igen och igen. Säger: gå litet längre, litet till, bara litet… Ingen retorik, ingen pedagogik. Bara ett innerligt allvar. För att bli delaktig i världen skapar man sig en.
Det känns mycket skönt att möta en konstnär/musiker som tilltalar mig utan flams och trams. Och då jag känner mig trött i huvudet av livsstilsmagasin och löften om genialitet i de enklaste kommersiella slingor, träder Leif Elggren in i mitt vardagsliv. Det räcker med att sätta på en av hans skivor, som bara får gå, eller den DVD, där han smärtsamt långsamt med kroppen upprättar en förbindelse med sin döde far, det är alldeles tillräckligt med den magra gestalten i den vackra Karl Johan-stolen som i ultrarapid vrider sig iklädd vita kalsonger och vitt linne för att plötsligt försvinna. Det är nog med att denna tysta gestalt tar en del av mitt rum för att det mesta av dagens brus skall tona bort.
Samtidigt som jag fick upp Elggren på skärmen råkade jag i radion höra en ung modebloggare berätta om sitt intensiva glamorösa uteliv kring Stureplan, en förebild för unga tjejer påstods det i radion, men likt torra löv föll hennes ytliga pladder till marken; Elggren rensar alla rum på oväsentligheter. Hans konst föreslår sådana otidsenliga ting som andlighet, ett sätt att ge kroppen en immaterialitet. Kontakten med de döda, inlevelsen i tidigare tankar och upptäckten av detaljer i något som kan vara ens eget hörn av små händelser, det är starkt närvarande i allt han gör.
Elgrens konst är mycket kroppslig, i allra högsta grad kan den karakteriseras som body art/kroppskonst, men där finns ingenting sexualitet; ett dagens modetema så vanligt att det oftast känns banalt. Och banal är aldrig Elggren. Men han är revolutionär, omvälvande. Därför att han icke erkänner men upprättar. Som i ”Celebration of a revolution”. Den industriella revolutionen förs ner på vardagens plan av en elektrisk symaskin, vars smattrande nål han använder som funna ljud. Resultatet är dryga tio minuters mäktig symaskinsimpro med en oemotståndlig puls.
Det tjänar ingenting till att gå igenom alla verken. Vart och ett söker sig över en tröskel. Lyckas ofta, lämnar oss suktande. Lyssnande. Seende. Frånvända – mot!
Ytterligare en sak måste jag påpeka. Det var mycket länge sedan jag läste en så bra introduktion som dialogen mellan Leif Elggren och Brandon LaBelle i det medföljande häftet. De kostar på sig tvekan i frågor och dröjsmål i svar. Inget skrivs mig på näsan, de säger inte vad jag skall känna eller upptäcka, pedagogikens sämsta sida. Smaka på avslutningen och tänk så mycket läsvärt det hade kunnat och fortfarande kan skrivas på skivkonvolut utan pedagogiska eller kommersiella avsikter: "Sideways. Like the molecules and frequencies or whatever taking another not expected way. I communicate with my dead parents through eleven. Like everything always being somewhere else, somewhere else."
Få utgåvor är viktigare än denna – oavsett genre! (Thomas Millroth)